Har insett att jag inte har någon bit i mig alls som gillar att tävla. Visst det är nice när man inser att man är starkast eller bäst på något. MEN det är skillnad på att alltid försöka visa att man är bättre/snabbare eller något sådant än andra. Jag lägger mig hellre platt på rygg och tittar upp i himlen!

Samma är det när jag tränar. Jag skiter bokstavligen i vad jag har för vikt på stången. Jag kör det som är ganska jobbigt… inte för jobbigt och inte för lätt. Lyssnar enormt mycket på kroppen och så kör jag. När någon säger att nästa gång kanske du kan köra lite tyngre… näää det triggar inte. Jag är bara så enormt glad att jag tar mig till träningen. Att jag får endorfiner att kunna andas in den härliga gummilukten med metall touch!

Vet inte om jag alltid har varit så eller om det är något med ålder. Eller vetskapen om vad jag kan utsätta min kropp för. Den fungerar ju inte riktigt som andras. Vissa studier visar på att vissa (EDS:are) kanske inte kan bygga muskler som andra, något om att muskelkollagenet inte fungerar som tänkt. Men det spelar ingen roll egentligen. Jag tränar för att jag vet att jag mår bra av det. Jag vet att jag inte någonsin har viljan eller orken att tävla med andra. Däremot älskar jag när jag känner att kroppen har en så enorm kraft och styrka.

Har en kompis som ville ha med mig på en yoga kurs. Sade som det var att det fungerar inte för min kropp. Jag får så ont att jag inte kan röra på mig. När hon var på första träffen så hade den tränaren frågat vilka ”problem” alla hade haft. När de berättat klart så sa han bara att han var jätteglad att ingen hade sagt att de var överrörliga. För Yoga med överrörlighet är svårt. Då blev jag som glad. Konstigt va? Men det är ju ett kvitto på att det inte är psykiskt!

Däremot så tänkte jag försöka med längd i vinter. Vet att jag inte kan göra det egentligen för höfterna men jag får väl staka? Vill försöka iallafall!!