En kort lunchpromenad där solstrålarna träffar ens ansikte och man tänker inte på mer än att gruset knastrar torrt mot marken. Att ibland bara släppa allt, allt man går och grubblar på och drömmer om. Vi måste ibland bara stanna upp och njuta av att vi faktiskt finns här och nu!

Samma när man hör sina barn skratta, eller ser dem gå iväg tillsammans som kompisar. När man får det där berömmet…. att man tar ett djupt andetag och uppskattar de där små sakerna. För i det stora hela är det ju de där små sakerna som gör livet värt något……