Får frågan om hur det känns att få flytta in i huset.

Det är jättesvårt att förklara. Glädje, lättnad, lycka…. nej inget av det stämmer som riktigt in utan jag fylls av ett lugn. Trodde egentligen inte att den dagen skulle komma, att jag skulle få flytta in i ett egenbyggt hus som Mr M och jag har skapat. Där vi får bo ihop som en familj. Där barnen cyklar iväg på morgonen med ett leende för de kan ta sig runt själv. Där rummen är precis anpassade efter oss…. Där jag blir ett med grannskapet när jag sätter mig i bilen på min gata.

Samtidigt kommer en enorm trötthet över en. Så som vi har kämpat och jobbat…. alla spänningar släpper och stressen tar ut sin rätt. Slipper ha dåligt samvete över att inte kunna vara så mycket med barnen, kanske kan bjuda hem vänner som vi inte har hunnit med under sommaren…. Fast mest av allt så vill jag bara sitta ner med ett glas i handen och njuta. Njuta av ekot när någon går (väldigt lite möbler ännu), njuta av att Nelly ställer sin klocka själv och studsar in till oss och väcker oss på morgonen. Njuta av en egen tvättstuga…. eller en stor köksbänk där man kan laga mat och ta plats. Eller när Maja kommer hem själv i från skolan och ropar, nu är jag hemma.

Det känns som att jag har kommit hem.

Man skall ta vara på sina nära och kära. Vad som helst kan hända! Det är inte sakerna som betyder något. Det är om man har några nära som man lindar in i sitt hjärta. De man kallar sin familj. Det behöver inte betyda en bokstavlig familj utan det betyder de som man räknar som sin familj. De som du kan ringa till mitt i natten ifall något krisar.

Vi har tappat en stor del av vår familj tack vare vissa val de har gjort. Vi är båda uppväxta fri religiöst som det så vacker heter. När vi valde att inte vara med så fick vi se vilka som var familj och vilka som inte var det. Vi har bokstavliga familjemedlemmar som inte ens säger hej till oss… Det lustiga är att det inte ens gör ont, det bevisar bara vem som har kärlek och vem som inte har det. Jag känner ett lugn. Jag känner mig älskad.